Det var en sommarkväll,
i vänners lag
och allting var rätt bra.
Bland flaskor och buteljer
satt Mören, Jens och jag.
Med helan gick vi samman,
tills sista dansen gått.
Men då vi vände hemåt
mötte jag en man i blått.
Han var inte glad
nej, helt tvärt om.
Han var arg och rätt burdus.
Klagade på min klädsel
och beskyllde mig för rus.
”Men konstapeln,” svara jag.
”Vad är det som står på?
En kväll i Bacchi tecken
bör man inte vara blå!”
Mitt svar tog snett,
slog helt bakut
han rörde ej en min.
Konstapelns sätt att vara
sänkte snabbt mitt fylleflin.
Han hotade med fängsel,
och predikade om lag.
Han drog allt till sin spets,
så då replikera jag:
”Ja, det är synd och skam
herr tjänsteman
att ni ej har sympati
ty mitt fyllefel är ringa
mot ert eget svineri.”
Mina ord de frälste icke
och sågs som en fadäs.
Det märktes ganska tydligt
när jag kysste backens gräs.
Jag ristade,
jag invände,
jag svor och bar mig åt.
Jag klagade på lagens arm
och dess nedriga försåt.
Men klagan hjälper föga
i ett armlås utav stål.
Så jag släpades mot fångenskap
långt bort från kvällens mål.
I dunkelt sken
där låg jag sur,
i fyllecellens hörn
och tänkte resignerat
på livets ros och törn.
Så lyss nu gott mitt herrskap
ty min lärdom är nu den,
att vandrar du på fyllan
så är lagen ej din vän.
