Sommarrealisten

Det våras, kära broder!

Kan du höra fågelsången?

Snart så rymmer knoppen

som vintern hårt höll fången.

Nu skönjas årets värme

och grodors hopp runt stången.

Det doftar av förtröstan

i den våta vårbetongen.

Ja, snart så är den här

den sköna snabbsäsongen.

Jag hoppas den blir molnfri

och att dagen blir en lång en.

Fy fan vad det är synd om mig

Tomma ögon

slitet kött

tinnitus

och hoppet stött

Sår på handen

tinnings dunk

andedräkt

och ångestlunk

Ack, Lasaros

förklara

hur undgå

denna mara!?

Vem frälsa mig

ur döden?

En treo?

Vätskeflöden?

Tankar om livet

Jag tror ej på objektiv sanning

att en enda man kan ha rätt

Den mening som finnes för någon

har bordsgrannen snarast förlett.

Jag tror våra liv är unika

att döden den är absolut

Att chansen vi fått vid sin ände

likt ljus i en storm blåses ut

Jag tror att den tid som vi lovats

av barnen snart glömmes bort

Att ett ögonblick är allt vi äger

och att detta är relativt kort

Men jag vet att jag med dig vill dela

hela min mening och chans

Mitt i den eld som oss bränner

i ett ögonblick någonstans

Semesterdöden på Kreta

Vi sitta som turister

på bussen upp till fjälls.

Det bråkas med vår guide,

det klagas och det gnälls:

Vi har betalat pengar

och dyrt var det så säg!

Idag så skall du serva,

nu är du vår lakej.

Vägen den är trådsmal.

Chauffören kör för fort.

Alla äter fett och socker,

tar en massa kort.

Vi komma till en hage

där lam och tackor stå

men vägen slingrar uppåt

och bussen likaså.

Snart ser jag ner på hägnet

från tjogvis utav meter

och höjden blir nu kännbar,

denna oerhörda eter!

Jag tänka så på tomheten

och svindeln suger tag

i magen och i huvudet.

Snart så svimmar jag!

För att stilla all min oro

om vad som ske härnäst

jag rådfråga mitt samvete

(det brukar veta bäst):

Vad sker om bussen rasar,

om vi inte målet når?

Åh, får jag som svar.

Då dör enbart några får.