När natten går åter mot dag,
är jag inte mitt fornstora jag.
Ty uti i mitt fönster,
följer solen sitt mönster,
och skänker mitt liv obehag.
Att resa sig upp mol allena,
får smärtan i huvudet att skena.
Ur diverse hål,
hörs då klagomål,
som njutning och nöjen förmena.
En uppstötning fylld utav galla,
vill toaletten snart anbefalla.
Men kväljningens hot,
ses strax på min fot,
och förlamande ångest framkalla.
Trots kräks är min mun som en öken.
Från gårdagens eld syns ej röken.
I kval och i plåga,
ställs så en fråga:
När skall jag spola bort kröken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar