Jag vandrar stilla över världen
ner mot dalens mörka djup.
I mossan slår jag läger
och tar mig där en liten sup.
Men hör!
Det blixtrar och det dundrar
bak tvillingbergens krön
och för den långa färden
blir fuktig mark min lön.
Och känn!
Hur världen sjövilt gunga
i ovädersextas!
Jag håller fast för glatta livet
med andnöd och emfas.
För se!
Det mojnar och blir åter lugnt;
Gaia andan min upplåter.
Sedan ler hon skälmskt och viskar:
"Låt mig nu betala åter."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar