Låt oss följa pratkvarnen
som ständigt håller tunt.
Låt oss följa strebern
som håller lögn som sunt.
Låt makten på oss trampa,
snälla du, jag ber!
Leder du så följer jag
om säkerhet det ger.
Så ta allting jag äger,
ta mitt levebröd.
Ty om jag måste ta ett val
så blir det nog min död.
Jag skiter väl i färgerna;
blå, röd eller grön.
Ge mig bara inget ansvar,
snälla, hörsamma min bön!
Ty tänk om jag bestämde själv
vart lönen skulle gå?
Horor, knark och våld förstås.
Det måste du förstå!
Jag struntar vad som händer
med pengen som jag ger.
För Staten älskar jämlikt
och vet allting som sker.
Krig och subventioner?
Brist och inflation?
Fängelse för ickebrott?
Så skapas en nation!
Ja, broderskap och frihet
det är ju bara strunt!
Så låt oss följa pratkvarnen
som ständigt håller tunt.
Stormen
Jag vandrar stilla över världen
ner mot dalens mörka djup.
I mossan slår jag läger
och tar mig där en liten sup.
Men hör!
Det blixtrar och det dundrar
bak tvillingbergens krön
och för den långa färden
blir fuktig mark min lön.
Och känn!
Hur världen sjövilt gunga
i ovädersextas!
Jag håller fast för glatta livet
med andnöd och emfas.
För se!
Det mojnar och blir åter lugnt;
Gaia andan min upplåter.
Sedan ler hon skälmskt och viskar:
"Låt mig nu betala åter."
Fenix
Kärlek finner man i glaset
och vänners blöta andetag.
På Dionysos gästabud,
bland liv och frälst behag.
Här bälgar jag min mening
med skratt och glada vrål,
gal och utför piruetter,
dricker varje ljuvlig skål!
Jag resa så mot dimmans land
och tåget gå mot ändstation.
Det slutet stavas kväkarsång
samt rännstensrotation.
Från eldens varma lidelse
syns snart blott smutsig aska.
Framstupa grunnas stilla då:
"Var lade jag min flaska?"
Deduktion
Premiss (1)
Vår första sanning angå
Vår första sanning angå
slutet utav våra öden
och den lyder:
Vi stå alla inför döden.
Premiss (2)
Vår andra sanning angå
Vår andra sanning angå
vad man framliden medföra
och den lyder:
Ingenting du kan beröra.
Slutsats
Syntesen blir således
summan utav (1) och (2)
och den lyder:
Älska, broder älska!
Tills ditt hjärta slutar slå.
Ett omoraliskt bifall
Å, låt oss brista ut i sång
låt folket spritta i glädjesprång.
Synden den är underbar
för både kort och lång!
Å, låt oss dansa runt i ring,
hit och dit och vida omkring.
Tråna efter nästan du,
snedsprång de gör ingenting!
Å, låt det flöda av alkohol,
ge var människa vad hon tål.
Blir du yr så ta blott mer
och utstöt sedan ett lyckovrål!
Ode till en ovän
Åh, vid alla gudar hur själlöst ful du är.
Knappast någon människa och bara till besvär.
Korkad så urbota
med omoralisk nit.
Du mänskligheten hota,
din lilla jävla skit.
En tanke tänkt på dig är bortslösad på hat.
Kan man slippa detta monstrum, denna hemska livsolat?
Låt oss dig nu skrota
är min stående invit.
Du mänskligheten hota,
din lilla jävla skit.
Hur kan man finna mening med dig tätt intill?
Du är en sjukdom svår som döden, en avskyvärd bacill.
Inte värd ett jota,
en samhällsparasit.
Du mänskligheten hota,
din lilla jävla skit.
”En vedervärdig människa” blir då ditt betyg.
Ett avskrap och en plåga, samt stinkande och dryg.
Det går trots ej att bota
ett gudomligt deficit.
Du mänskligheten hota,
din lilla jävla skit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)