Det var fest uti logen
och av de som
var där
sågs en dam, en charmör
och en man
med gevär.
Där var öl, vin och sprit,
där var
glädje och sång
och snart dansa de fint
utan stopp
och förfång.
Men tyst stod den vänaste
damen att
få.
Hennes hår som av guld
och två ögon
så blå.
Det var Britta-Marie
som nu trånade
tyst
efter dansens förtjusning
och en man
vid sin byst.
Hennes make den barske
storjägaren
Klas
hade avrått från dans
med sin röst
full av bas:
”Jag vet hur di tänker
dessa
gossarna små.
Om du rör någon ann
slår jag dig gul
och blå!”
Så stod hon i hörnet
utan glädje och
dans
Men när Klas gick på dass
såg charmören sin chans
Han tog sats ur en flaska
av pondus och charm
snart bjöd så Dan-Johan
sitt mål till sin arm.
”Du är vacker som solen,”
sjöng
vår charmör.
”Du är vän som en blomma
med bröst
som berör.”
”Tack du, Dan-Johan,”
sade
Britta-Marie.
”Men min make är här
och tål ej
svärmeri.”
”Tänk ej på sorg,
blott på lust
och behag.
Lev nu för stunden
och varma famntag.”
Efter tvekan och tanke
den okyssta sa:
”Om vi snabbar oss på
skall en dans
nog gå bra.”
Så med klackar i taket
drömde paret
sig bort
men med glädje och dans
verkar minnet
bli kort.
Snart small det i luften
från ett
jägargevär
som bröt all förtrollning
från
dansens chimär.
Vid dassen stod Klas
med fasa och
sky
och fyllde upp bössan
med en ny
laddning bly.
”Va e nu då detta
lilla
Britta-Marie,
förbjöd jag dig ej
från sånt
danssvineri?”
Det tystna på logen,
all glädje
försvann
med folket i flykt
från en
jägartyrann.
Ja, Klas han var bitter
och helt utan
sans
för dans hade jägaren
nolltolerans.
Det blev slagsmål en stund
med ensidig
smäll
ty Dan-Johans chans
var ej knappast
reell.
Till den okysstas klagan
han snart flög sin kos
med blåslagna ögon
och en näsa av
mos.
Sin vanvettiga blick
vände våldsmannen
nu
med mord i sitt sinne
mot sin dansanta
fru.
Men i strupen på jägaren
fastna ett
vrål
då han stirrade in
i en pipa av stål.
”Va e det du gör,
kära
Britta-Marie?”
”Ikväll Jägar-Klas
har jag dansat
mig fri.”
Med dunder och brak
tog så logdansen
slut
av sed som sig bör
med slagsmål
och skjut.
